När tystnaden är som musik.

Pär är på jobbet och hundarna är tysta som möss. Ljuvligt!

Insåg just att det var längesedan jag skrev något inlägg och när jag ändå ligger i soffan kan jag skriva några rader.

 

Jag har inte skrivit något om Pärs operation så det får bli dagens ämne.

Vi fick en tid den 2:a januari på Akademiska.

Pär vart inlagd kvällen innan och all information hade vi redan fått av narkosteamet och kirurgen. Det som vart sagt var att operationen i sig kan lämna men i efterhand. Talet kan försvinna eller rubbas, ansiktsförlamning ,förlamning i armen etc. Han berättade att tumörens kanter inte syns på röntgen som han eller någon annan är vana med att se annars. Det vart också sagt att han, kirurgen inte kommer att chansa på att ta bort vävnad hur som helst utan känner han en viss tvekan så lägger han inget snitt på detta område.

Sagt och gjort, operationen tog mellan 3-5 timmar och jag fick ett samtal från en sjuksköterska när Pär hade vaknat till. Han hade sagt att dom måste ringa Emma så dom var väl så illa tvungna ;)

När jag kom till Nima så mötte jag faktiskt kirurgen utanför avdelningen och han lös som en sol. Han var så glad och berättade att han hade fått bort allt man kan se via blotta ögat. Vi tog i hand och han visade mig till Pär som fortfarande var lite omtöcknad och törstig. Jag fick ge honom vatten på sugpinne och sedan sov han 30 minuter och så höll det på någon timme. Sedan vart det fart på honom och han bytte minsann om själv till andra sjukhuskläder. Med lite assistans såklart, lite svårt att hålla koll på alla nålar och sladdar själv. Efter dag två fick han komma ner till 65B igen. Det vart sagt att han skulle ligga i Uppsala ca 7-12 dagar då hans operation var lite komplex. Nu såhär i efterhand minns jag inte men jag tror att dag 5 eller 6 vart han faktiskt förflyttad till Västerås där han låg i 1 natt. Sen helt plötsligt fick han komma hem! Det kändes lite oroligt då man inte har någon personal i närheten om det skulle hända något men samtidigt var det fruktansvärt skönt att få sova bredvid honom och det hoppas jag att jag får göra många nätter till ♥

 

 

 

 

 

Om Simmaellersjunk

Jag är nyss fyllda 29 år och är sambo med Pär 39 år. Vi gick från att vara nykära till att numera kämpa mot en elakartad hjärntumör.
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

En kommentar till När tystnaden är som musik.

  1. linda nordin skriver:

    Emma jag blir så glad av att läsa att Pär’s operation gick bra. Du skrev inget om han fick nått men efter det eller om även det gick bra :)
    Nu håller jag tumme att lyckan vänder för er <3

    Kram Linda

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>