Vars drar man gränsen?

Alla lever vi våra egna liv. Ingen har ett enkelt liv men jag vågar nog påstå att vissa har färre motgångar än andra men, det gör det inte mindre enkelt för det!

Nu i veckan såg jag en insamling för en tjej i min ålder. Insamlingen är för hennes sjukdom. Det är hennes bror som har skapat den och dom lever ganska så välbärgat.

Då fick jag mig en riktig tankeställare och jag har vänt ut och in på mig själv. Jag vet inte vad jag ska tycka om denna insamling ( eller insamlingar i en viss utsräckning ).

Det är ingen hemlighet att jag och Pär har mindre pengar nu. Jag går på timmar, Pär jobbar 25% och vi behöver en annan bil,jag vill göra en ny smärtbehandling,prova botox för migrän ( om jag vågar ) , vi vill kunna köpa saker till hans pojkar,åka iväg till hans syster som bor på Gran Canaria, unna hundarna något, kunna unna oss själva något. Listan är väldigt lång. Men faktum kvarstår, vi kan inte. Nu.

Då är min fundering, hur funkar en insamling? Pengarna sätts in för medlidande och empati? Vad går det ut på? Jag vill inte skriva på facebook eller andra mediala sidor att vi behöver pengar så vi kan byta bil etc! Vars drar man gränsen för att ” tigga ” , söka medlidande etc.. Det är faktiskt svårt! Jag vill inget annat än att tycka synd om oss vissa dagar men det går inte!

Insamlingen i dess funktion, säkert jättebra men hur?

 Jag och min sambo har drabbats hårt. Han har nämligen opererats för en glioblastome tumör och våran väg tillbaka är tuffare än vad vi kunde ana. Ro hit pengarna!

 

Jag önskar inget hellre om vi kunde vinna på lotto eller något. För just nu finns det inte så många andra alternativ än just det.  Trots mitt leende och försök till att alltid vara på topp så gnager oron ständigt i mig. När kommer den tillbaka? Det kommer den med största sannolikhet att göra, frågan är oftast bara när. Jag jobbar och glömmer under dessa timmar men på kvällarna eller när jag är ensam så kommer alla frågor.

Pengar är inte allt, men när man inte vet vilken tid man har kvar tillsammans vill man kunna göra alla dagar till den bästa. Jag vill att vi ska kunna få uppleva så mycket vi bara kan, tillsammans ♥

 

Om Simmaellersjunk

Jag är nyss fyllda 29 år och är sambo med Pär 39 år. Vi gick från att vara nykära till att numera kämpa mot en elakartad hjärntumör.
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>