Det här med avslut.

 

 

Jag har egentligen aldrig varit den typen av människa som har följt en serie slaviskt fram till jag mötte Pär. Då var det Suits som gällde och det var någon slags kvällslyx för oss att se ett avsnitt. Nu är det en helt annan sak. Jag har inte samma ork eller energi som jag hade då. Eller förr överhuvudtaget.

Nu handlar det mer om att hushålla med energin eller att köra fullt ut på samma dygn. Jag vet dock vad det innebär, det innebär att det känns som om jag skulle ha rest igenom massor av olika tidszoner, spenderat en hel vecka på Roskilde festivalen,  en medelsvår dumhet, när människor pratar vet jag inte riktigt vad ljudet kommer ifrån.

Så, jag försöker så gott som jag bara kan att just hushålla med energin. Det i sin tur har just bidragit till att jag har börjat följa en och annan serie.

Alldeles nyss slog det mig, jag har inte kollat på sista avsnittet på alla serier.

Jag vill inte att det ska vara slut. The End. Detta är väl förstås ett sätt för mig att kontrollera när slutet ska komma, men allvarligt? Jag visste hela tiden vad som väntade med Pärs sjukdom och jag intalar mig själv att detta är en del av lösningen?

Istället för att sänka axlarna, andas och acceptera att sorgen måste få plats så fortsätter jag att fly. Jag börjar faktiskt bli riktigt besviken på mig själv.

Det kanske kan tyckas att det är enkelt men när ens starkaste egenskap(inom svåra situationer)  helt plötsligt är den värsta så finns inte svaret alltid mitt framför en.

 

 

 

Om Simmaellersjunk

Jag är nyss fyllda 29 år och är sambo med Pär 39 år. Vi gick från att vara nykära till att numera kämpa mot en elakartad hjärntumör.
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>