Ett avstånd som aldrig tar slut.

9afff7fa4d1f633969cbf3eb9a8c4ba1-1

Senare samma kväll fick jag ytterligare ett samtal.

”Emma,  jag tror du måste komma ner nu.”

Jag hade kommit hem natten mot 1/12 så jag behövde egentligen bara kasta in väskan i bilen och börja köra mot Västerås.

 Det var en otroligt jobbig körning från Örnsköldsvik.  Jag ville hålla mig fokuserad och pigg men jag lyckades inte slå bort alla tankar.

Är det en stroke?  Är det epilepsi? Blödning?

Jag kom ner till Lotta & Peter vid 03.15 och tog Pärs hundar på en kissrunda för att sedan försöka sova. Vilket i stort sett var en omöjlig uppgift. Passade på att ringa till Västerås sjukhus och då fick jag veta att Pär ligger nedsövd, dock väldigt svag dos men tillräckligt för att vara lättväckt.

Kollade en sista gång på klockan och då var den 04.30.  Dags att försöka sova inför kommande dag.

Om Simmaellersjunk

Jag är nyss fyllda 29 år och är sambo med Pär 39 år. Vi gick från att vara nykära till att numera kämpa mot en elakartad hjärntumör.
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>