När svagheten dyker upp.

När svagheten kommer smygande och allt man önskar är att allt är bra dagen därpå. Så blir det givetvis inte av att önska sig något. 

Jag känner mig som en vissen tulpan som behöver lite vatten men jag får inget. Vasen flyttas undan lite åt gången. Det är bara jobbigt att behöva se den där gråa,fula vissna tulpanen. Den har gjort sitt medans den var vacker och stark.

 

Vissna blommor kastar man. 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Tomt.

 

 

Liten känner jag mig och en enda känsla har jag.
Värdelös.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.

Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer

När känslorna svämmar över.

088e34e8131664c743586617e5e79e62

 

 

Ibland känns det som om känslorna inte får plats. Det är så många tankar och känslor så det bästa man gör för stunden är att lägga dom i en liten ask och hoppas att du aldrig mer kommer att se den. Den lilla förbannade lilla asken med alla dom jävla svarta känslorna. Fy fan för dom!

Dom finns där ständigt och än hur du gör så försvinner dom bara för stunden. Något som ständigt spelas om och om igen är paniken jag ser hos Pär dom första dagarna, när han ligger i respirator, hans blick när han säger att han faktiskt förstår om jag lämnar honom.. Om och om igen. Natt som dag,dag som natt. I kön på affären, frukosten.

Någonstans där bak är det någon gammal fighter som säger att du klarar detta också. Detta må det svåraste du varit med om, men du klarar dig. Ni klarar er! Att ge upp nu är att kasta allt i sjön. I helvete heller!!

Våra liv har kantats av svårigheter. Föräldrarna har gått bort tidigt, övergrepp, alkoholism, dåliga vänner, sjukdomar i vår närhet ( som dom allra flesta tyvärr har)..

Vi trodde någonstans för oss själva att vi hade kämpat nog tidigare. Nu får vi återigen kämpa men tillsammans! Ibland börjar man tvivla på hur allt är uppdelat.

Jag ska ändå erkänna att jag fortfarande tycker att det är orättvist. Det gör jag och kommer att fortsätta med det. Stundvis. När det är extra jobbigt! Mitt liv, mina känslor!

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Mando Diao beskriver det så bra!

 

My love will last forever.

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Att ta beslut

Det är fortfarande den 2/12 och jag diskuterar med Lotta och Malin om vad vi gör med Pärs hundar. Han har nämligen tre st dobermann som jag personligen inte kommer kunna ta hand om. Känslan är att Pär kommer att vara på sjukhuset en tid och även jag.  Min direkta tanke var en bekant till mig men en god vän till Pär. Jag ringde till honom och han satte sig i bilen direkt och lämnade Stockholm och kom till oss i Västerås. Kaj, han tog hem Uzka och det kändes så rätt. Även fast Pär var nedsövd så visste jag att han skulle tycka om att Kaj hade hans älskade Uzka.

Vi ville dessutom att Pär skulle kunna slappna av från ett ” visst” ansvar när det gällde hundarna. En grej mindre att stressa över.

Då hade vi två hundar kvar och knappt någon mat kvar till dom. Jag vet att dom äter Mera Dog, Lamm och ris. Jag tog med mig en säck hemifrån men det var potatis och kalkon. Ingen hit för varken Storm eller Stygg som äter / behöver Lamm och ris. Men mat ska dom ha så dom fick minsann äta det som fanns att tillgå i denna situation.

Hur gör vi med grabbarna grus är ju då frågan? Kaj hade pratat med Kristin uppe i Örnsköldsvik och kunde tänka sig att ta hand som Storm ( kullsyskon) och Camilla i Sundsvall kunde ta hand om Stygg efter ett samtal från Torbjörn.

Pengarna var påväg att ta slut men jag skickar inte iväg hundar utan mat.

Väl på Mera Dog gick dom underbara människorna med på att fakturera mig istället,  så jag fick loss fyra säckar som jag kunde ta med mig upp när jag skulle lämna hundarna.

2015-01-24-15-10-51-1994190308

IMG_48949925453650

Jag vill återigen passa på att tacka Kaj och Jill, Kristin och Ulf, Camilla och Jon!

Utan er hjälp med hundarna hade situationen varit ännu kämpigare!

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Det finaste man kan få vara med om.

 

Jag är faktiskt hemma i Norrland för att vila upp mig. Vi kom överens om att det är bättre att jag åker upp nu medans han mår så himla bra. Klart att det tar emot men att få vila ifrån allt elände är fruktansvärt skönt och välbehövligt. Att ha trängt bort sina känslor en längre tid gör att allt hinner ikapp en. För det gör verkligen det. Det är en ganska bra egenskap som jag tror många har. Att när det är som jobbigast då slår man bort alla tankar och bara gör det som behövs. Man krigar!

 

Sedan finns det en annan anledning till att jag faktiskt är hemma. Jag skulle minsann få vara med på min bästa väns förlossning.

Bara vetskapen om att få vara med gör en tårögd och det vart jag kan jag lova.

När det väl var dags för att krysta så kände jag faktiskt ett hopp i några sekunder  om att allt kommer att gå bra för mig och Pär för att sedan komma på mig och Ann att vi är i full gång med och andas åt Tina.

Förlossningen gick jättebra och dom nyblivna föräldrarna var jätteduktiga. Ett stort grattis till er mina älskade vänner!

Att få vara med om en förlossning är nog det svåraste jag har fått i uppgift att förklara. Det är vackert och enorma känslor flödar igenom ens kropp. Mer kan jag inte komma på. Jag är fortfarande kvar i någon slags förlossningstrans. Vackert!

Det är vackert och dessutom nödvändigt  att få känna kontrasterna mellan döden och hur ett nytt liv blir välkomnat. Så vackert att jag inte kan finna några ord.

Jag älskar er och jag älskar dig min vackra gudson! Jag kommer alltid finnas för er. collage_20150123020846980_20150123022422157

20150123_002045

 

20150123_023026

 

20150123_001653

 

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

2 December

 

Har knappt sovit något för mina tankar är att jag måste få träffa Pär. Det enda jag vet är att läget inte har förvärrats eftersom jag står som närmast anhörig. Tro mig, så länge dom inte ringer känns det en gnutta bättre någonstans i bakhuvudet. Man vill inte se att skyddat nr står på din display.

Gick upp till grannen till Lotta och Peter. Dom tog en promenad med hundarna medans jag försökte få i mig frukost.

Väl på sjukhuset möts jag av en väldigt omtöcknad Pär. Han vaknar till lite snabbt och konstaterar att jag är där. Dessutom att jag faktiskt älskar honom.

Nu får han allt intravenöst, stesolid, betapred , glucose och annat smått & gott.

Hans tal är inte bra. Han har ordförrådet kvar men det är tungan och ansiktshalvan som gör det svårt för honom att tala. Han har aldrig tappat medvetandet och minnet är klart. Pär säger att han förstår om jag lämnar honom nu.

” För vem vill vara tillsammans med en mupp ? ”

Jag fick en klump i magen av vad han sa. Av vad han tror?! Tror han att jag ska lämna honom nu? Jag älskar honom och jag ska se till att han verkligen förstår det

Läkarna vet fortfarande inte vad det är. Om jag minns rätt så utredde dom om det var stroke etc under tiden dom försökte få bukt med kramperna. Vad var det som orsakade hans krampanfall? Vad är det som gör att det inte släpper? Frågorna var många. Alldeles för många.

Hans kropp är lugnet själv men blicken han ger mig är allt annat än lugn

Senare på eftermiddagen far jag och Lotta hem. Då skulle Pär få komma till en annan avdelning. Väl på affären får vi veta att Pär ska läggas i respirator på order av Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hjärnan måste få vila och en CT var gjord.

SAM_0219

Min kille sedan augusti och blivande sambo skulle läggas i respirator. Vi är så kära att vi klarar oss på luften vi andas och nu ligger han på intensiven? Vad händer?

Jag vet att jag hoppas att han känner att jag är vid hans sida. Att han hör det jag säger.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Ett avstånd som aldrig tar slut.

9afff7fa4d1f633969cbf3eb9a8c4ba1-1

Senare samma kväll fick jag ytterligare ett samtal.

”Emma,  jag tror du måste komma ner nu.”

Jag hade kommit hem natten mot 1/12 så jag behövde egentligen bara kasta in väskan i bilen och börja köra mot Västerås.

 Det var en otroligt jobbig körning från Örnsköldsvik.  Jag ville hålla mig fokuserad och pigg men jag lyckades inte slå bort alla tankar.

Är det en stroke?  Är det epilepsi? Blödning?

Jag kom ner till Lotta & Peter vid 03.15 och tog Pärs hundar på en kissrunda för att sedan försöka sova. Vilket i stort sett var en omöjlig uppgift. Passade på att ringa till Västerås sjukhus och då fick jag veta att Pär ligger nedsövd, dock väldigt svag dos men tillräckligt för att vara lättväckt.

Kollade en sista gång på klockan och då var den 04.30.  Dags att försöka sova inför kommande dag.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

1:a December

 

Första dagen i December är en dag jag aldrig kommer att glömma.

Jag sitter i bilen och är påväg hem från jobbet. Jag har fortfarande inte hunnit lämna parkeringen när jag får ett samtal.

Hej Emma, Det är Lotta. Pär är påväg till akuten. Jag åker bakom ambulansen.

Tankarna börjar givetvis flöda. Har han krockat är min första tanke. Sedan fick jag veta att han har fått något slags anfall och att han inte kan prata riktigt. Anfallet avtog och han sa genast till Lotta att det var otroligt äckligt och.. Pär hann inte fortsätta sin mening till Lotta. Ett nytt anfall tog vid och var kvar för att stanna.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar